Folket på Tjörn (ris, ros och fakta)

På jorden finnes intet herrligare och skönare

Ni har väl hört att man inte kan räkna sig såsom Tjörnbo om man inte är den tredje generationen som bebor ön? Detta kan man få bekräftat om man läser Bohusläns historia och beskrifning, i tre delar av Axel Emanuel Holmberg. Boken utkom första gången 1832 och den tredje delen ägnas bl.a. Tjörn.

Om man vill knyta an till gammal tid är det en god idé att bläddra lite i äldre litteratur som beskriver platsen. Kanske är Tjörn detsamma som Uthórno, dvs. ”vågors och stormars ö” som beskrivs i Ossians sånger? En annan myt är att en keltisk koloni slog sig ner här för längesedan.

Holmberg nämner särskilt Tjörnbons motvilja mot förändringar och ironiserar över Tjörns häradssigill hummern, som numera är Tjörns kommunvapen. Kanske syftade valet av symbol på ”den urgamla kräftgången af allting på denna ö”.

Holmberg menar att Tjörn är ett fult och naket land. Det finns en sägen om att ön förr var rik på skogar men att ett slags vilda tjurar gjorde livet osäkert för invånarna. Bäst då att bränna ner all skog och oskadliggöra djuren. Mer troligt är att man behövde virke till sina båtar och hus och därför skattade ön på sina träd.

”Tjörn är icke reformernas land”, konstaterar Holmberg. Inga nymodigheter som dikning och trädning gör sig gällande i åkerbruket och det är tack vare att jorden är så bördig som bonden i sin motsträvighet alls kan överleva. Styckningen av hemman gjorde också att fler fick svårigheter att försörja sig på sin lilla teg.

Det är intressant att notera hur de olika orterna skiljde sig från varandra i välstånd. Om Tjörns numera vackraste ort Skärhamn skriver han:

”Skärhamn är ett ömkligt, af 16 hushåll bebodt fiskläge på Tjörns vestra strand. Här finnes ingen backebåt, och folket är till största delen tiggare".

Det vackra resliga folket

Så här ter sig Tjörnbon i Holmbergs ögon:

De äkta Tjörboarne äro ett resligt, ljuslagdt och vackert folk, och deruti skarpt skiljda från sina grannar på Orust, med hvilka de ej heller gärna lefva i bästa samförstånd. Men i anseende till hyfsningen har Tjörn ända intill våra dagar stått efter det öfriga Bohuslän, hvilket med lätthet kan förklaras, dels af total brist på alla undervisningsanstalter, och framför allt af en hos bebyggaren i allmänhet medfödd obeskrivlig egenkärlek, som gjorde honom otillgänglig för all bearbetning, i det den ingaf honom det begrepp om sig sjelf, att hurudan han än var, så var han dock den bäste.

Folket i Valla socken tycktes mer civiliserat än de övriga och då i jämförelse med Klövedalsborna, som tedde sig särskilt osnygga. Detta kompenserades av att klövedalingarna ”ägde i sin karaktär en redbarhet, som de andra saknade”.

Sådana saker som klädmode förstår sig Tjörnbon inte på och släpar efter ett par hundra år eller så.

Byggnader i Klövedal

I slutet på 1700-talet börjar ryggåsstugorna att lämna plats för loftstugor. Alla hus ser ungefär likadana ut – en kammare utan eldstad och ett litet kök; i bästa fall ännu en liten kammare och ett inrett loft. Eftersom det var svårt att transportera byggmaterial till ön och människor i allmänhet inte hade några pengar är de flesta husen små. Holmberg ger en beskrivning av en typisk inredning. Lustigt är att notera hur rangordningen markeras i sittmöblerna. På den madrasserade frambänken fick bara mer bemedlade gäster sitta. Längs med väggen fanns en långbänk där mindre fina gäster hade sin plats och så ugnsbänken för de utblottade.

Holmberg nämner även Klövedals kyrka, byggd 1846. Han liknar henne vid en lada, eftersom hon saknar torn. ”Äfven i innanredet har den yttersta hushållning gjort sig gällande". Och den enda klenoden, ett gammalt rökelsekar i brons, hade vandrat iväg till ett museum i Stockholm.

Vid denna tid fanns det två skolor i Klövedals socken, en småskola och en fast skola. Småskolan fick statsanslag och den fasta skolan åtnjöt bidrag på 50 riksdaler från hushållningssällskapet. Ett fattighus för två hushåll hade man byggt. De gamla verkar få ha klarat sig själva, men samhället hade i sin godhet köpt två små jullar så att fattighjonen kunde ge sig ut och fiska.

Vad man levde av

Tjörn hade i mitten på 1800-talet 7000 boende. Av dessa livnärde sig 1200 personer uteslutande av fisket. När sillen gick till var det nog ganska goda tider och Holmberg menar att även åkerlapparna kunde generera ett visst överskott. Trots att ön till fem sjättedelar består av berg kunde man leva på vad jorden gav, kanske tack vare den feta myllan.

Margareta Rossing (2009)